Senaste inläggen

Av EP. - 28 februari 2011 16:23

Jag är svag för dig, för du gör mig stark
Du är bra för mig, ändå förstör jag allt
Du har sönder mig, fast du gör mig hel
Det känns så rätt, även om allt som vi gör blir fel
Jag är slav för dig, jag gör vad som helst
Allt för å va med dig, kan aldrig dra en gräns
Jag har tappat greppet, vet inte in å ut
Vi kan ha trampat snett men det här är sinnessjukt
Jag vill älska dig, å jag vill slå ihjäl dig
Vill ha dig ur mitt liv, men nånting står I vägen
Å jag gör allt för att behålla förståndet

Jag försvagar dig, för det gör mig stark
Du är bra för mig, därför förstör jag allt
Jag har sönder dig, när du gör mig hel
Har alltid rätt, även när det är jag som har fel
Kanske därför som det blir så här varje gång
Alltid nått, alla dom där känslorna vi slarvat bort
Å som vi letar efter, å ju mer jag tänker
Vi är inga barn å vi kanske borde veta bättre

De är ett krig, varje dag skjuter vi ner varandra
Öga för öga tills ingen av oss ser den andra
O jag kan lämna dig nu men inget kommer nära nog av att kännas som du

Ibland får jag för mig att låten handlar om oss.

Av EP. - 19 februari 2011 21:00

Hej.


Eller vad man nu säger.


Om mig (eller bloggen snarare) står allting man behöver veta so far, i den där presentationssaken. Så jag tänker alltså inte dra det här igen. Tänker bara klargöra en och annan grej innan jag är nöjd.


Nej. Detta är inget "hej, jag är 14 år och har just upptäckt rakblad, brännvin och nu behöver jag uppmärksamhet ANNARS så kommer jag typ gå och skära mig!-blogg".


Jag skriver för MIN skull och för att JAG ska få ventilera mina känslor som jag låtsas att jag inte har, men dessvärre behöver komma ut.


Okej? Okej!

Egentligen handlar det här inlägget om min soulbrother Pontus. Mannen i mitt liv (efter pappa.. Kanske är dom på samma plats till och med. Det är stort). Var nog därför introt blev så långt.. Jag vill nog inte prata om honom. Fastän jag mest av allt vill skrika ut till hela världen hur jävla jävla jävla bra han är, den där Pontus. Det gör för ont att prata om. Men han är min soulbrother, så I owe him this.


Pontus, mannen! Du har räddat mig så många gånger att jag tappade räkningen för längesen. Du har räddat mig från all möjlig skit, men mest från mig själv. Utåt var vi kungar här på jorden, vi hade allt (såklart, för vi hade varandra). Men ibland föll man ner i sånna där gropar som var lite knepiga att ta sig uppifrån. Då var du där och sträckte ner dina två meter långa armar och drog upp mig. Alltid.

 

När det kommer till den uttjatade frasen "jag älskar dig", har jag aldrig varit ett stort fan av att använda mig utav den. Jag tycker om många människor. Det är många som är jävligt viktiga för mig och för att min värld ska hållas uppe. Jag älskar, och har bara älskat, fyra personer i mitt liv. En av dessa personer är du. Fan Pontus, jag hoppas du verkligen förstod hur mycket jag älskar dig. Jag ÄLSKAR dig. Jag vägrar uttrycka mig mer än nödvändigt i preteritum.

 

Kommer du ihåg förra året, den där kvällen i augusti? Du vet, när vi satt uppe hela natten på skoltaket. Vi var så borta, men har samtidigt aldrig varit så i nuet som vi var då. Vi låg där, alldeles knäpptysta för en gångs skull. Mitt i allt, utan förvarning så bryter du tystnaden och säger "du vet väl att jag älskar dig?". I andras öron skulle det inte vara någon big deal, och visst vi uttryckte ju våran komplicerade, smutsiga, trasiga och helande kärlek till varandra ganska ofta. Men det var något jag reagerade på med att du sa just så, just då. Kunde naturligtvis inte sätta fingret på vad. Kanske var det att du sa det bara sådär. Kanske var det hur du sa det. Eller när. Jag vet inte. Jag vet bara att det var sista gången jag hörde dig säga det. Du kanske också fattade det på något sätt? Att det var ditt sista riktiga tillfälle att säga det?

 

Är det nu jag ska försöka uttrycka mitt hat mot knarket? Jag. Hatar. Det. Men ska man bara hata knarket? Ska man inte hata idioterna som låter sig bli beroende av det också? Jag sitter och snackar om att gråta är svaghet. Vad är man inte om man låter sån skit kontrollera och styra sitt liv på det sättet? Pontus, du var en jävla idiot. Jag blir förbannad när jag tänker på det. Att det var en sådan patetisk sak som är anledningen till att du och jag inte är kvar i samma värld längre. Att jag är här och du är där uppe någonstans - omöjlig att nå.


Men mest ska man nog hata knarket ändå. Det är det som gör människor till idioter. Patetiska, svaga idioter. Som man älskar. Som man skulle göra allt för. Som är ens vänner och familj. Som tas ifrån en.

 

Jag saknar dig. Varje dag.

Håll en plats i helvetet till mig, va! ♥





 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<<
Februari 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards